Inför starten, väl laddad.
Vätternrundan
Så tog jag mig då i mål på Vätternrundan. Tiden ser du i rubriken.
Den här bloggen blir lång och mest text, läs om du orkar, lite är för mitt eget minna.
Jag började cyklar regelbundet på en Mountingbike för ett år sedan. Efter att jag anmälde mig till i april köpte jag en racer cykel. Jag hann med 1000 km på den och 500 km på MTBn innan det var dags för loppet.
Min starttid var 22.56. Största oron var småtimmarna, tänk om jag skulle somna på cykeln. Ett annat orosmoment var ryggen, hela tiden när jag tränat har jag haft ont på olika ställen i ryggen.
I onsdags bytte jag pedaler och skor, så tog jag en lätt runda på några mil. Så blev det finjustering av sadel, klossar och allt annat. Många turer ut på gatan och testade innan allt kändes perfekt. Grannarna måste ha funderat vad jag pysslade med. Men det var nog tur att jag var noga. Absolut inget ont i ryggen under Loppet.
Jag körde ett tufft lopp i regn två veckor innan, det var 160 km och endast 4 grader.
Så blev det nedtrappning på träningen. Sista veckan endast lättare turer. Samtidigt som jag ökade på matintaget och tänkte mig för vad jag åt. Åt potatis, pasta och ris, sportdryck och lite extra energi gel på torsdag em och fredag fm. Allt kändes perfekt, men stördes av en liten allergisk reaktion av blommor hemma innan jag kom på att det var dem.
Vädret skulle inte bli det bästa lovades det, massor av regn. För en gång skull höll SMHI vad de lovade;(
På fredagen när jag åkte till Motala infann sig en konstig känsla i kroppen. Kändes som jag skulle spricka av all energi. Jag har ju idrottat massor men aldrig varit så noga med uppladdningen. Nu var jag bara tvungen att ge mig ut, jag var tydligen rätt uppstressad. Man kan säga att min uppladdning var perfekt.
Starten gick, vi rullade sakta iväg bakom en motorcykel ut genom Motala. Snart nog ficka jag kontakt med en klunga som förändrades lite. Det gick rätt fort, men allt kändes perfekt. Det var en fantastisk känsla att åka i nattmörkret. Jag vet inte vart vi åkte, följde bara klungan. Upplevde aldrig att backarna i Gränna var jobbiga, vi rullade bara på. Däremot gatstenarna genom Gränna var inte behagliga, aj, aj, aj.
Straxt innan backen i Kexholm ryckte några i klungan så den upplöstes.
Utför ner mot Huskvarna gick det rätt fort, jag toppade på 57,3 km/h. Körde bla om en stadsbuss!
Självklart satt min Led lampa på styret, i mörka skogarna på full effekt i städer på lägre.
Första 100 km snittade jag på lite över 30 km/h.
I Bankeryd kom regnet, och då snackar vi regn, 20 mm på morgonen-fm.
Första depåstoppet gjorde jag i Habo. Då hade jag kört i ca 16 mil. Stoppet tog alldeles för lång tid. Jag frös massor. Hade någon där erbjudit skjuts hem hade jag tagit det. Men det var bara på det igen.
Det fanns inga riktiga klungor, hela Västgötaslätten var otroligt tung trots lite lätt medvind. Jag kom ifatt en grupp som körde väldigt orytmiskt och vingligt. Vid en avsmalning vinglade en kille till och jag fick lov att bromsa hårt. Bakom mig hörde jag hur det skramlade till och folk for i backen. Killen som vinglade såg jag rätt länge, han vinglade och sladdade rätt mycket med sin cykel. Till slut lyckades jag rycka ifrån ihop med en annan.
Det blev ett par korta depåstopp till. Efter Aspa kom första krampen i benen. Uppför bron vid Hammar fick jag kramp i högerbenet, så det blev till att enbart köra med vänsterbenet. Så kände jag hur jag skulle belasta för att undvika kramp. Men det kom ibland ändå. Det fick bli tre egna korta stopp för energiintag.
Tidigt såg jag att mitt mål på 13 timmar skulle slås med råge. Målet blev att sikta under 11 timmar. Men jag såg vid 70 km kvar att det skulle bli svårt. Sista 20 km körde jag fort, men det var längre än jag trodde. Sista biten tog aldrig slut. Speciellt genom industriområdet i stan, ösregn, lite oklart hur man skulle åka.
Väl i mål infann sig samma känsla som efter första Vasaloppet. Det var så otroligt starkt att jag tog mig runt. Kämpade mot gråten hela upploppet, men väl i mål kom det. Jag förstår stora idrottsstjärnor som står och gråter. Det gjorde jag med. Trots att jag kämpade emot. Den enorma kraftansträngningen under så lång tid. Känslan av att ha lyckats, den är obeskrivlig.
Har du inte testat ska du göra det. Finns inte ord för glädjen.
Så att slagit mitt mål med 2 timmar, slagit en alla kompisar, den närmsta med 51 minuter, det gör inte saken sämre.
Direkt efter målgången sa jag att jag ska köra nästa år igen, och det gäller fortfarande. Jag har inget ont i kroppen. Ända onda är ett blåmärke i pannan efter hjälmen.
Nu känns det tomt. Inget mål de närmsta månaderna. Börja ladda inför Vasaloppet.
Men först rast och vila genom en USA resa som börjar när jag skickar texten.
Om du orkat läsa ända hit kan du väl skriva en kommentar.
Hoppas det gett en liten inblick i Vätternrundan. Hoppas vi ses där om ett år.
Gratulerar till ett fint resultat!
Roligt när träning och uppladdning fungerar som det är tänkt.